Om dansband

Dansbandsmusik är ett gissel. Dansbandsmusik är äckligt och dansbandsmusiker är misslyckade rockmusiker som känner sig tvungna att spela i dansband för att få ihop till hyran. Hur många dansbandsmusiker vill vara dansbandsmusiker, egentligen? Dansband borde, i den bästa av världar, inte finnas. Nedan redovisar jag hur jag ämnar befria landet från denna smuts efter att min nya religon (Sagaismnen) har fått ett större fäste i landet..
Dansbandsmusiker har nästan alltid en trasig bakgrund av krossade rockdrömmar. På grund av sådana trauman är de inte kapabla att se sitt eget bästa. Därför måste vi skydde dem från sig själva genom att hindra dem från att utföra sina värv och vi bör inte lyssna på vad de själva säger ty liksom missbrukaren eller den som misshandlas i ett förhållande kommer dansbandsmusikern alltid att hävda att han trivs med sitt yrke. Det är vanligt att musikern drabbas av Stockholmsyndromet och känner sympati med sin publik.
Det är också vanligt att utländska musiker lockas till Sverige med löften om ett bättre liv och en karriär som till exempel jazz- eller rockmusiker. Istället tvingas de spela saxofon i ett dansband och ta emot hundratals, kanske tusentals kunder på en kväll. De får dåligt betalt, det mesta går till deras manager och de tvingas praktiskt taget bo i en rosa turnébuss ständigt på väg till en ny spelning.
Missbruk är också vanligt. Kaffe, nikotin, somliga går ner sig djupt i groggträsket. Dansbandsmusiker sprider även sjukdomar då de ibland står på scenen med en förkylning i kroppen.
Musicerandet sliter ut deras kroppar. De arbetar oftast på kvällarna och den tråkiga musiken går hårt åt deras musiköron och känsla för smak. Klädseln bär vittnesmål om det senare.
Slutligen är det viktigt att få med ett genusperspektiv. Dansband består av män. Publiken av tanter. Alla antydningar om något annat passar inte in i genusbilden och bör därför ignoreras. Dansbandsindustrin är ett uttryck för det matriarkala förtrycket, stjärnstopp!
Nu är jag ingen moralist, men dansband är fel. Och omoraliskt. Musik ska vara något fint, något vackert. Något man gör för passionen och kärleken till musiken, inte för pengar. Men det är inte dansbandsmusikernas fel. De är offer. De är utnyttjade och spelar bara i dansband för att de inte har någon utväg. Det är köparna som är skurkarna. De där hurtiga tanterna med sönderblekt hår och prickiga kjolar som svänger sina fläskiga i en bugg till tonerna av Leende guldbruna ögon som kvällens band Sven-Görans tvingas framföra i matchande kostymer. Ska samhället verkligen tillåta ett sådant utnyttjande av människor? Ska vi acceptera denna maktobalans mellan köpare och säljare?
Således föreslår jag att vi kriminaliserar dansbandskonsumenterna. Utan konsumenter försvinner marknaden och därefter slipper musikerna utföra dessa förnedrande värv. Vissa kanske hävdar att detta kommer att leda till att dansbandsindustrin går under jorden och att dansbanden istället tvingas spela på svartklubbar där de riskerar att råka illa ut. Det skiter jag högaktningsfullt i. Huvudsaken är att vi får rent i våra folkparker och på våra finlandsfärjor.
Vidare behöver vi komma åt de managers som skamlöst utnyttjar musikerna. Detta kan vi göra genom att använda en bokningslagstiftning som helt enkelt gör det kriminellt att boka dansband. Denna lag skulle också med lite kreativ tolkning kunna användas för att splittra dansbanden. Man skulle kunna tänka sig att ett bands olika medlemmar indirekt är varandras managers då deras gemensamma mål är att skaffa spelningar, och därmed har vi förbjudit dansband utan att förbjuda dansbandsmusik. Fiffigt va?
Ytterligare en positiv effekt av en sådan lagstiftning är att vi skulle kunna tvinga hyresvärden att säga upp en hyresgäst om det kommer fram att han är dansbandsmusiker. Ty lägenheten är då att betrakta som en studio där omoraliska verk kanske blir till och ekonomiska avtal kring musiken kanske görs upp.
Jag tycker också att det är viktigt att vi stigmatiserar dansbandsmusikern i största möjliga mån. Det är ett kraftfullt sätt att markera samhällets ogillande. Vi bör håna dansbanden och förakta dem. Vi bör göra narr av deras kläder och måla upp nidbilder. Vi måste bedriva kampanjer som får folk att förstå hur smutsiga och orena dansbanden är så att de slutar tråna efter sådant. Uppmana alla som kan tänkas gå på dans: Skulle du vilja att din son blev dansbandsmusiker? Det bör göras möjligt för sociala myndigheter att omhänderta dansbandsmusikers barn eftersom dansbandsmusiker inte kan anses lämpliga som föräldrar. Resonemanget att ta till här är att eftersom dansbandsmusik är dåligt och dansbandsmusikern ändå ägnar sig åt det saknar han bevisligen omdöme nog att ens ta hand som sig själv, än mindre ett barn. Framöver kan det till och med evolvera till ett cirkelresonemang: Eftersom dansbandsmusicerande är skäl till omhändertagande av barnen är man bevisligen en dålig förälder om man utsätter sina barn för risken att omhändertagen, och därför bör barnen omhändertas. Det är vattentätt. Ett annat skäl till omhändertagande är att barnen tveklöst kommer att bli mobbade i skolan på grund av det lyckade stigma vi byggt upp.
Det bör däremot fortfarande vara tillåtet att spela för gratis öl, trots att det också förstås är omoraliskt. Se så vidsynt jag är. Det bör också fortsättningsvis vara tillåtet att spela in dansbandsmusik på skiva och sälja. Det är interagerandet mellan köparen och den utnyttjade musikern som måste stoppas. Jag vet inte riktigt varför, jag bara känner på mig (och på sedelbunten från skivindustrin) att det som ska vara förbjudet att göra live fortfarande ska vara tillåtet att spela in och distribuera.
I framtiden ser jag goda möjligheter för oss moraliskt överlägsna svenskar att uppvisa framgångsrika resultat och gå på export med vår dansbandsmusikköpslagstiftning (ok, först måste vi komma på ett bättre ord). Jag kan tänka mig att till exempel USA och Tyskland skulle kunna vara ha användning av den för att stävja country och sån där bayersk ompaompa.